Jag vet att Ida har så kallat bloggtorka nu och inte har någon ork eller aning om vad hon ska skriva om, så jag tar mig friheten till att göra ett inlägg åt henne! Jag tänkte dra historian om Ida och Indiana ur mina ögon, för jag har trots allt varit med från början och sett utvecklingen. Hoppas ni gillar texten! :)

Den 22:e augusti 2010 fick Ida hem sitt då 4-åriga korsningssto "Indian Rose". Hon var mager, osäker, ledsen och outbildad. Hon var inriden men kunde ingenting mer än skritt, trav och galopp. Hon litade inte på människor och tyckte inte om att mysa eller känna mänsklig kontakt över huvudtaget. Hon var konstant nervös och hade svårt för att koppla av, vilket smittade av sig på Ida.

Ida och Indiana i augusti förra året.  Hon var mycket smalare i verkligheten!


Redan första dagen Ida hade fått hem Indi erbjöd jag mig att komma en gång i veckan för att hjälpa dom lite på traven och Ida tyckte det lät som en toppen idé så ja sagt och gjort! Jag började komma en gång i veckan i kanske 2½-3månader  från den dagen hon köpte henne och bara under denna tiden växte dom enormt mycket. Sedan smalnade det med tränignar av och jag kom inte längre regelbundet utan kanske 1gång i månaden, men dom klarade sig bra på egen hand! Dom stötte på många problem tillsammans, bland annat att Indiana inte kunde vara själv med Ida i ridhuset utan att bli helt galen och detta gjorde Ida rädd, nervös och osäker. Så jag kom dit och hjälpte dom lite och förklarade en massa för Ida om varför Indiana reagerade som hon gjorde och detta upplevde jag öppnade Idas ögon. När 2011 och januari kom så upptäckte jag att jag kan tala med djur och hade då direkt en session med Indiana vilket öppnade upp Idas ögon ytterligare. Efter detta började dom utvecklas i rasande fart och det dröjde inte länge förrens Ida hade vunnit Indianas hjärta helt och hållet. I mars någongång vek Indiana tryggt ihop benen under sig och låg där på ridhusets mjuka underlag och kollade varmt in i Idas ögon. Ida fick verkligen det bekräftat här att Indiana älskade och litade på henne.



Nu går det bara uppåt och framåt och dom kommer bara varandra närmre och närmre och det är verkligen underbart att se. Jag är oehört tacksam och glad över att jag får följa och vara en del av deras utveckling. Det är verkligen magiskt att se Ida med det största leendet man kan tänka sig på läpparna när hon galopperar varv efter varv på  en minst lika glad Indiana, helt lös, utan utrustning, utan något som håller dom tillbaka.

Tack för att ni finns ♥